Jag har länge känt en särskild samhörighet med kråkfåglar...

Dessa alldagliga, gråskaliga varelser som tas för givet av de flesta, kanske rent av upplevs som irriterande.

En kråka har inte en blåmes vackra fjäderdräkt, eller en koltrasts sångröst. Hon är varken sällsynt eller märkvärdig, och drar ogärna uppmärksamhet till sig. Men kråkfåglar är allt annat än tråkiga. Ju mer man vet om dem, desto mer mystiska ter de sig.
De är smartast av alla fågelarter, och jämförs ofta med primater eller sjuåringar. De är kreativa problemlösare som kan tillverka och använda verktyg. De bildar par för livet, och lever komplexa sociala liv. De har rekordstora vokabulär. De känner igen och minns människoansikten, och har lärt sig leva i samklang med oss människor. De är anpassningsbara överlevare, precis som vi.

Och de är vackra, på sina egna, lågmälda sätt. Kråkan i sin stilrena, gråsvarta kostym. Skatan med sina grön- och blåskimrande stjärtfjädrar. Korpen i sin blanksvarta fjäderdräkt. Kajan med sin isblå blick. För att inte tala om nötskrikan, som man knappast kan tro tillhör samma släkte.

Kråkfåglar är fascinerande, och förtjänar vår respekt och beundran. Här har jag försökt göra dem rättvisa med 15 stycken kärleksfulla akvarellmålningar. I hopp om att få andra att se det jag ser i dessa fåglar.

“Blacker was he than blackest jet / Flew low in the rain, and his feathers not wet”

- Samuel Taylor Coleridge