Varför tror jag att jag kan använda Instagram utan att Instagram använder mig?

I flera år har jag fört en inre kamp med mig själv. Över det här med sociala medier.

Jag är inte ensam om det. Kändisar och influencers (och till och med företag) hoppar av Instagram eller tar långvariga pauser från sociala medier stup i kvarten. Det kommer hela tiden nya böcker som ska lära oss skydda vår uppmärksamhet och vår tid från storföretagen som vill åt dem. Och internet svämmar över av personliga experiment med titlar som "I quit social media for 30 days and this is what happened".

Dessa artiklar följer nästan alltid samma mall: Skribenten raderar motvilligt sina appar och lider av abstinensbesvär i några dagar. Kan inte fokusera, blicken och händerna går ideligen till mobilen. Men så sker det stora genombrottet. Tankarna tystnar, koncentrationsförmågan återvänder och de är mer produktiva än någonsin. De känner sig mindre stressade, inser att de inte ens saknar sina flöden. Och vännerna finns kvar där ändå, vem kunde tro.

Och så i slutet på artikeln återvänder de till sina appar. För hur bra de än mådde utan dem så "måste de ju tänka på karriären." Men fortsättningsvis ska de minsann använda Instagram "more mindfully." Logga in bara två gånger om dagen istället för 32.

Det gör mig alltid lite deppig. Att den mest uppenbara lösningen - att fortsätta skita i sociala medier - är så otänkbar att ingen ens överväger den.

Vi är ju så innästlade. Vi hålls gisslan på dessa plattformar, med hjälp av våra vänner, kollegor och idoler. Det är inte bara vårt sociala liv som står på spel utan hela vår karriär. Ingen minns längre hur man skaffade läsare och kunder före Facebooks tid. Hur man nätverkade utan Twitter. Hur man byggde personligt varumärke utan Instagram.

Sociala medier har blivit en självklarhet ingen vågar ifrågasätta. Trots att vi är många som mår allt sämre av det. Trots att vi måste jobba allt hårdare för mindre resultat.

Så hur får vi ihop dessa två verkligheter? Hur hanterar vi vår sociala medie-ambivalens utan att bränna några broar?

Vi intalar oss själva att vi kan använda apparna mer laaaagom, mer medvetet. Och på så vis få fördelarna utan att drabbas av nackdelarna.

Så har jag tänkt många gånger. Och det är efter att ha läst fantastiska böcker som Deep Work av Cal Newport och Ten Arguments For Deleting Your Social Media Accounts Right Now av Jaron Lanier. Böcker vars argument träffar som knytnävslag i skallen.

Ändå får jag ibland för mig att en liten oskyldig dos Instagram kan vara bra för mig. Om jag håller tungan rätt i mun och använder det på ett "medvetet” sätt.

Instagram är den enda plattform jag har svårt att hålla mig bort från.

Twitter var det första jag dumpade. Hade ändå inte loggat in på flera år så det var bara en formalitet att radera kontot. Facebook har jag alltid avskytt, och lämnade så fort jag insåg att jag kunde radera mitt konto men ha kvar mina Messenger-konversationer.

Jag tog till och med bort min LinkedIn, med 300+ kontakter.

Men Instagram... Är tamejfan digitalt knark.

Jag har avaktiverat och återaktiverat mitt konto säkert fem gånger under de senaste åren. Jag raderade mitt ursprungliga konto för inte så länge sen. Men startade sedan ett nytt. Som jag knappt rört.

Så här brukar mina Instagram-återfall gå till:

Efter en lång och härlig period utan Instagram blir jag lite rastlös. Nyfiken på vad folk har för sig. Och jag tänker att ett litet återbesök väl inte kan skada. Jag skulle ju använda appen väldigt "medvetet."

Så jag återaktiverar mitt konto. Följer bara familj, vänner och en handfull favoriter som alltid gör mig glad. (Mycket fågelkonton.) Tricket är ju att hålla sitt flöde så litet och kvalitativt det bara går, så att man inte överväldigas varje gång man loggar in.

Nu kan jag scrolla igenom min feed på bara några minuter om dagen. Och eftersom jag bara gör det via datorn riskerar jag inte att förledas på villovägar.

Sådärja. Det här går ju bra. Up yours, Instagram! Jag använder dig som jag vill och du kommer inte åt mig med dina algoritmer.

Fortsätter scrolla min feed varje dag. Får mersmak. Tänker att jag har utrymme att följa nååågra fler konton ändå. Instagram hjälper mig genom att rekommendera liknande personer som de jag redan följer. Mhm, okej.

Jag följer fler.

Och fler.

Och fler.

Tills jag följer över 150 konton och mitt dagliga scrollande inte längre tar några minuter utan en timme. Vill ju inte missa några uppdateringar. Bäst att avsätta lite tid två gånger om dagen, så att jag inte behöver sitta sådär länge varje gång.

Eller...

Eller så kan jag ladda ner appen. Och scrolla ikapp de tillfällen under dagen då jag ändå inte gör något vettigt. Kan väl inte skada alltför mycket. Jag gömmer appen i en mapp på tredje hemskärmen där den är svårare att hitta. Och så sätter jag ett tidslås på en halvtimme om dagen så att jag inte råkar fastna.

Laddar ner appen och loggar in.

Och är nu helt och fullt i Instagrams våld. Med notiser, DMs och never-ending Stories som tar en kvart att trycka sig igenom. En flodvåg av vardagsuppdateringar, åsikter, livsstilsporr, viktiga nyheter och blinkande gif:ar som min hjärna omöjligt kan filtrera.

Morgon- och kvällsscrollandet i sängen börjar igen. Trots att jag lovat mig själv. "Du har nått din tidsgräns för den här appen idag" Ignorera. *scrolla scrolla scrolla*

Och så efter nån vecka eller två kommer de. Annonserna.

Instagram visar dem inte för dig direkt. De väntar tills de krokat fast dig ordentligt och vet vilka knappar de ska trycka på. Vilka saker du går igång på.

Efter två veckor känner algoritmen mig bättre än jag känner mig själv. De annonser den visar mig är fucking oemotståndliga. De talar till mitt mest primitiva, mest fåfänga, mest ängsliga jag. Jag hatar mig själv när jag klickar "read more" på reklam för ett nytt sorts hårband som mirakulöst ger dig tjockare hår.

Behöver jag ens nämna att allt jag någonsin beställt via en Insta-annons varit skit? Och att jag bara känt mig lättlurad och manipulerad. Skämts.

Och det brukar vara här någonstans som jag sätter punkt för mitt lilla Instagram-återbesök. För den här gången.

Lättnaden som följer när jag raderar appen är närmast orgasmisk. Jag har hunnit glömma hur tyst, lugnt och fridfullt livet är utan Instagram. Hur mycket mer tolerant jag är gentemot mig själv och min prestationsnivå.

Kanske är det värt återfallen bara för att få uppleva det igen? Kanske är det på samma sätt som med lösgodis: Jag behöver äta det med jämna mellanrum för att bli påmind om hur illa jag mår av det. Kunna kasta resten av påsen i soporna och pusta ut.

Jag är naiv som tror att jag ska kunna använda Instagram utan att Instagram använder mig. Det finns inget som heter "medvetet användande" när det kommer till sociala medier. Inte för mig, och troligtvis inte för de flesta andra människor. Sociala medier är inte designade för att kunna användas lagom och medvetet. De är optimerade för att användas ofta, mycket och med minimal självkontroll. Att lägga beslag på så mycket av vår tid och uppmärksamhet som möjligt.

Det är så de går med vinst. På vår bekostnad.

Hur mycket vi än tror det så har vi inte kontroll. Inte över vårt användande, inte över vårt content, inte över våra följare och inte över våra relationer inom plattformens gränser.

Det enda riktigt "medvetna" sociala medie-användandet är inget sociala medie-användande alls.

Jag hoppas att jag når dit en dag.