Min resa från Stockholm till ett hus på landet

Jag är född och uppvuxen i Stockholm.

Och även om jag spenderat en del av mitt vuxenliv i andra städer, som student eller för kärleksrelationers skull, så är det i huvudstaden jag bott för det mesta. För karriärens, familjens och gammal vanas skull.

Under många år ifrågasatte jag inte mitt Stockholmarskap. Jag knegade på. Fast i min lilla storstadsvärld. Med Söndagsbilagornas flåshurtiga rubriker som ledstjärna. “Träna hårdare, ät mindre, jobba mer och bli framgångsrik.” Spring fortare i ditt hamsterhjul, stadsbo. Köp dig ett par brusreducerande hörlurar så du slipper det öronbedövande kaoset runt dig för en stund.

Ätstörningstendenser hade jag haft i flera år redan. Karriärhets och självhjälpslitteratur spiller så ofta över i det. En perfektionism som genomsyrar alla personliga projekt, inklusive kroppen. Jag skulle inte bara vara framgångsrik, jag skulle vara snygg och framgångsrik.

Var trettio bast första gången jag övervägde botox. Hade upptäckt en linje i pannan som syntes i vissa vinklar och belysningar. 😱 Men precis innan sprutan skulle stickas in ångrade jag mig. Det var lite väl dyrt.

Ytlighet och utseendefixering kommer på köpet i storstan. Precis som shoppingsuget och självskadebeteendet.

Jag som aldrig rökt eller snusat började tugga nikotintuggummi och vapea. Det dämpade hungern. Och tog udden av stressen jag kände på ett fullpackat pendeltåg. Win win.

Screen Shot 2019-09-26 at 20.33.11.png

Varje arbetsvecka en lång och mödosam färd mot helgens första glas vin. In i dimman.

Vi orkade inte göra mycket på helgerna, min sambo och jag. Annat än ligga i soffan. Bara att behöva gå de hundratal meterna från vår port till mataffären var en ansträngning att ladda inför. En utmattande hinderbana av barnfamiljer, joggare, gatuförsäljare och tiggare.

När ångesten blev för stor kollade jag porr.

Lantlivsporr alltså. Alla bloggar med foton på vita knutar, gärdsgårdar, lummiga trädgårdar, dimmiga ängar, spegelblanka sjöar, jordiga morotsknippen, tända ljus på rustika köksbord dukade med second hand-porslin.

En verklighet som lika gärna kunnat försiggå i en annan dimension. En sagovärld.

Ändå väcktes drömmen på riktigt där. Antagligen mitt i någon av Jonna Jintons smärtsamt vackra videobloggar. Det var ju ett sånt liv jag ville ha. Varför gjorde jag inget åt saken?

Vi började prata om att flytta från stan. Till en mindre stad, vilken som helst. Men jag fick kalla fötter. Vad skulle hända med min karriär? Många kunder förväntade sig fysiska avstämningsmöten. Eller att jag skulle sitta i deras stökiga kontorslandskap och jobba.

Skulle det vara på det viset kunde jag väl lika gärna ta anställning nånstans. Det vore ju egentligen inte så dumt med en heltidslön. Ha lite mindre ångest varje gång saftiga Hammarby Sjöstad-hyran skulle betalas. Kanske hade jag bara inte hittat rätt arbetsplats?

En kort tid senare hade jag den stora lyckan att få ett jobb. På en arbetsplats tio minuters promenad från vår lägenhet.

Nu så.

Nu skulle jag väl ändå kunna jobba heltid och vara nöjd och glad som alla andra.

Jobbet var jätteroligt. I några månader. Sen flyttade vårt kontor till större lokaler på andra sidan stan. De tio minutrarnas promenad hade nu blivit 40 minuter rusningstrafik-pendling. Och mitt lilla rum jag delade med två kollegor hade blivit ett öppet kontorslandskap med 360 graders utsikt över hela Stockholm. Eller, på högkänslig introvert-språk: Ett rent helvete.

Jag har aldrig varit riktigt utbränd. Och det är nog bara tack vare att jag är så otroligt dålig på att "bita ihop". Och alldeles för bra på att “känna efter” stup i kvarten. Det tog mig bara några veckor på nya kontoret innan jag insåg att detta aldrig skulle funka, och sade upp mig.

Även min sambo hade börjat ledsna på att jobba heltid, spendera timmar varje dag på fullpackade bussar och knappt ha någon fritid. Stockholmsekvationen gick inte att få ihop. Det fick räcka nu.

Valet föll på min sambos hemstad, Gävle. Det låg tillräckligt nära för att saknaden efter mamma inte skulle bli för stor. Men också tillräckligt långt bort för att ingen kund skulle kunna kräva min fysiska närvaro.

Sambon undersökte möjligheten att byta kontor, och jag återupplivade mitt frilansande. Vi började leta lägenhet.

Det dröjde inte lång tid innan den perfekta lägenheten dök upp. En takvåning i centrala Gävle. Morgonen efter att vi flyttat in satt jag ensam i köket och grät glädjetårar. En sädesärla kilade över glastaket ovanför.

I den lägenheten levde vi lyckliga i tre år. Jag minns hur underbart det var att kunna gå överallt. Jag orkade möta folks blick på trottoaren. Började andas med magen.

Screen Shot 2019-09-26 at 18.42.44.png

Vårt sociala liv, som ironiskt nog var nästintill obefintligt i Stockholm, började blomstra. Vänner och familj hälsade på oss. Och vi kunde hitta på saker på stan. Kunde vara spontana.

Även om jag älskade Gävlelivet så var det fortfarande stadsliv, om än i mindre skala. Det var bullrigt och högljutt. Fyllegäng och raggarbilar drev runt på helgerna. Studenter skrek och stökade ner. Träd avverkades och ersattes av fula busshållplatser.

Jag längtade efter mer natur. Ville lyssna på fågelsång, gå svamppromenader, identifiera träd. Vackra Bolougnerskogen låg alldeles intill vår gata och blev lite av ett andra hem för mig. Men där var sällan lugnt nog för att höra rödhaken om våren.

Eller tryggt nog för en ensam kvinna att gå runt och plocka kottar. Varenda promenad tvingades jag gå förbi minst ett killgäng, med andan i halsen. Eller ensamma män i huvtröja. Eller män i skinnjackor som gick två och två.

Och jag fick dela min älskade park med gruppträningssällskap, grillande barnfamiljer, fartblinda cyklister och pundare.

Jag började drömma om det där lantlivet som jag suktat efter i flera år. Ett hus med trädgård. Total tystnad och stjärnklar himmel och frisk luft. Kunna sova med fönstret öppet utan att vakna av cigarettrök från grannens balkong.

I början av 2019 började vi slökolla lite på Hemnet, utan några som helst förhoppningar. "Kanske blir det aktuellt med husköp tidigast om typ ett år" tänkte vi. Alla vi kände hade sagt samma sak: Det kommer ta lååååång tid att hitta en bra hus och dessutom lyckas köpa det.

Efter ett par veckor dök det PERFEKTA HUSET upp. I en liten bygd 25 minuter söder om Gävle. Lagom avstånd från min sambos jobb. Lagom pris. Lagom stort. Med trädgård, källarplan och en altan som vätte mot vildvuxen äng och skogsdunge.

Vi gick på visning. Kärade ner oss fullständigt. Lyckades få lånelöfte. Vann budgivningen. Trodde knappt det var sant. Fattade inte hur vi kunnat ha sån tur.

Fem månader senare flyttade vi in i vårt hus. Precis vid midsommar.

Gräsmattan var vildvuxen och full av tistlar.

Islandshästarna ett stenkast från vår tomt hade ett litet föl som stapplade runt efter sin mamma.

Ett skatpar hade precis fått en stor kull ungar och hela familjen spatserade runt i vår trädgård hela dagarna. Bodde i en björk precis intill huset.

Under sommaren hörde vi tranor, spillkråka, morkulla, slaguggla, duvhök, korp. En dag flög en havsörn ovanför vårt hus.

Och jag fattar det fortfarande inte. Att det här är vårt. Att jag ska bo här nu. Det är lika självklart som det är ofattbart.

Screen Shot 2019-09-26 at 20.30.47.png

Jag för inte längre krig mot min omgivning. Känner vördnad för minsta insekt. Släpper ut flugor. Låter spindlar sitta kvar i sina hörn. Till och med getingar har jag utvecklat en tolerans för. (En bedrift för en kinkig stadsbo som viftat vilt omkring sig vid minsta surr.)

När jag står på altanen och lyssnar är det helt tyst. Inga bilar, inga maskiner, inga skrikande människor. Bara fågelsång och vindens sus i lövkronorna. På natten, mörkret. Den stjärnklara himmeln som inte störs av gatlampor, reklamskyltar och tusentals upplysta fönster.

Jag känner mig vacker i mina arbetsbyxor och gummistövlar. Ägnar inte en tanke åt fettförbränning eller botox. Tränar inte längre för att bli snygg utan för att orka med trädgårdsarbetet.

Och min karriär har jag kvar. Har aldrig haft några problem att livnära mig sedan flytten från Stockholm. Tvärtom har det blivit mycket lättare.

Man tror det inte förrän man ser det med egna ögon: hur mycket mer man får för pengarna på landet jämfört med i stan. Vår lägenhet i Gävle var, med Gävlemått mätta, rätt dyr. Billigare än den trånga lyan på markplan vi hade i Hammarby Sjöstad, men ändå dyr.

Nu bor vi i ett stort hus med trädgård för bara lite mer än halva kostnaden. Det är inte klokt. Att vi kan ha den här livskvalitén för en så billig prislapp. Att vi kunde haft det för flera år sedan, och sparat tusentals kronor på dyra hyror.

Men desto mer tänker jag på de mentala kostnader vi kunde sparat.

Hade jag vetat det jag vet nu för fem år sen hade beslutet varit så lätt. Jag hade sluppit gå på sparlåga och må dåligt, bara för att jag var rädd för att lämna Stockholm.

Och jag vet att det finns så många som jag som fortfarande är kvar i stan, trots att de varken vill eller måste.

Screen Shot 2019-09-26 at 20.42.04.png

Vad väntar du på? Bara gör det. Flytta ut på landet. Saker och ting löser sig, det är vi flera som kan intyga. Man är bättre förmögen att figure shit out när man bor på en plats där man mår bra.

Och livet är för kort för att lida sig igenom tillvaron i en miljö som tar kål på en.