Månadskrönikan: September 2019

Tamejtusan om inte den här månaden varit en av de mest omtumlande på mååånga år.

För det första: Jag har tagit körkort!!!

Efter en fem månader lång, svår resa som avslutades i ett känslomässigt klimax som heter duga.

Hade bokat in teoriprov och uppkörning samma dag, den 2:a september. Klarade teorin på förmiddagen. Sen vandrade jag runt i stan som en osalig ande heeeela dagen, eftersom att uppkörningen var först kl. 15. Mådde så jävla illa, kunde inte äta, kunde knappt andas.

När jag äntligen blev uppropad tänkte jag "Yes. Oavsett hur det går nu så kommer jag åtminstone få det gjort."

Då visade det sig att jag inte fick köra upp, för det körkortstillståndet jag fixat (över ett år tidigare) hade glasögon/linser som villkor. Och i augusti förra året gjorde jag ögonlaseroperation. Och naturligtvis varken visste jag, eller tänkte på att dubbelkolla, om det var något jag behövde uppdatera.

Så det blev bara till att vända hemåt utan körkort, boka en ny uppkörningstid i slutet av oktober och få ett nytt papper från Transportstyrelsen.

Jag storgrät som en femårig resten av dagen. Och dagen därpå. Loggade in på Trafikverkets hemsida för att betala avgifterna för proven (inklusive 1200kr för uppkörningen jag inte fick göra, yaaay) när jag bara av nyfikenhet kollar efter återbudstider.

Hittar mirakulöst en tid samma vecka, på fredagen. Bokar snabbt som satan. Gör ny synundersökning och skickar till Transportstyrelsen, snabbt som satan.

Körde upp den 6:e. Blev godkänd. TOG THE MOTHERFUCKING KÖRKORT.

IMG_1631.jpg

Har aldrig varit så stolt över mig själv någonsin i mitt liv. Jag är en känslig, lättskrämd och bilrädd person som tror att katastrofen lurar bakom varje hörn. Har mått illa -varenda- gång jag satt mig bakom ratten. Tänkt att detta kan vara sista gången, nu kanske jag kör ihjäl mig och sambon.

Att ta mig från det, till att klara körkortet och nu köra bil avslappnat och självsäkert. Jag grinar fan bara jag skriver detta.

Resten av körkortshistorien berättar jag i ett annat inlägg tänker jag. Har många tips och insikter att dela med mig av till andra som är som jag och som kanske inte vet om de vågar eller kan ta körkort. I've got you. Vänta bara.

För det andra så har jag tagit ett stort och läskigt steg som företagare. Nämligen släppt taget om min roll som webbdesigner och copywriter för att satsa på skrivandet.

Jag kommer gå all-in med bloggen. Börja skriva artiklar och krönikor för tidningar igen. Och läskigast av allt: göra allvar av mitt författarskap. Som jag velat och haft mig med i alla dessa år. Envisats med att skriva under pseudonym. Inte kunnat bestämma mig för svenska eller engelska.

Samma kval har det varit med bloggen. Jag har längtat tillbaka i flera år men fastnat på HUR. Jag har en tendens att övertänka saker, milt sagt.

Men nu känns det så skönt att ha landat i detta. Att vara tillbaka. Att skriva på svenska, och om de saker jag längtat efter att få skriva. Att göra alltsammans under mitt namn. Känner mig som utsläppt ur Katlagrottan. Orden sprutar ur öronen på mig. Sitter och skriver 16 timmar om dagen, med ett saligt leende på läpparna.

Jag har läst också, förstås.

9789137153704.jpg

Bäst denna månad var utan tvekan Niklas Natt och Dags uppföljare "1794" som jag längtat efter i år och dar.

Tror till och med den var ännu vassare än "1793". Och då är 1793 det bästa jag läst i skönlitteraturväg på länge. Det är avundsvärt hur unika de här böckerna är. Miljön de skildrar, huvudpersonerna, och språket. Språket är olikt något annat, och en sån jäkla fröjd att läsa att jag öronmärker och stryker under på nästan varenda sida. Vill du få ett smakprov, läs de här artiklarna Niklas skrivit:

https://www.selmastories.se/artikel/ska-vi-ga-en-promenad-genom-stockholm-som-det-sag-ut-1793-du-och-jag/

https://www.selmastories.se/artikel/sakta-vi-ga-genom-stan-med-niklas-natt-och-dag/

Och på fackboksfronten, två favoriter:

Så jävla trött 9789127162211 (2).jpg

Gemma Hartleys "Så Jävla Trött", om kvinnors känslomässiga arbete i hemmet. Ett ämne som verkligen behövt avhandlas, och vilket Gemma gör så mästerligt. Den här boken lär varenda kvinna köpa och "råka" placera nånstans där sambon/maken kan hitta den. (I know I did...)

aktivthopp_omslag.jpg

Och "Aktivt Hopp" av Joanna Macy och Chris Johnstone, som lyckades dra mig åtminstone en liten bit upp ur min klimatdepression och misantropi. Det är delvis tack vare den här boken som jag ville satsa på mitt journalistiska och kreativa skrivande. Använda min röst för att göra skillnad, istället för att bara kura ihop mig i min trygga bubbla och vägra läsa nyheterna och drömma mardrömmar om skogsbränder och massutrotning av djur.

Rekommenderar den varmt till alla som känner igen sig.

Jag är så peppad på oktober. Min favoritmånad, och den första i huset.

Är nästan lite stressad över att inte hinna ta tillvara på den så mycket som jag vill. Äntligen har jag en farstubro att ställa en vacker pumpalykta på! Och fruktträd att dekorera och hänga ljusslingor i. Och en altan att sitta invirad i en filt men en kopp varm äppelmust och titta på stjärnorna.

Förvisso ingen kyrkogård att promenera på, vilket är en sak jag saknar med Gävle. Men här kan bli riktigt myskusligt ändå. Funderar på att tända en lykta och ta en kvällspromenad i beckmörkret. Riktigt skrämma skiten ur mig själv.

Och så kör jag och sambon vårt årliga "Skräckoktober", där vi frossar i skräckfilm under hela månaden. Nya, lovande och gamla favoriter i en salig blandning. Vi har faktiskt redan smygstartat. Kanske blir det en filmstipslista i bloggen sen, oss skräckkonnässörer emellan.

Åh, och Simona Ahrnstedt släpper sin nya romance "Bara Lite Till" nu i oktober. Är en stor Simona-fangirl och har suktat efter hennes nästa bok länge. I lantlivsmiljö utspelar den sig dessutom. Kan ju inte bli mer passande.

Nu är det dags för sista helgen i september!

Jag ska plocka nyponen utanför mitt sovrumsfönster som jag gått och kikat på hela månaden. Väntat på att de ska bli riktigt röda och fina. Ska koka egen nyponsoppa.

IMG_1647.jpg

Vilken grej. Sen vi flyttade hit vid midsommar har jag plockat både rabarber och krusbär från egen tomt och gjort pajer på. Som blev jättegoda. Och från pallkragarna på framsidan har jag skördat jordgubbar och en jäkla massa mynta och gräslök och fryst in.

Alltså... Jag vet ju att alla dessa saker växer i jorden och inte i mataffärernas frysdiskar. Ändå känns det som ett mirakel att bara gå ut och hämta från egen trädgård. Naturen bara "varsegod". Jag är gammal stadsbo. Blir rörd av sånt.