En anti-hustlers bekännelser

Ända sedan jag debuterade på arbetsmarknaden som tjugoåring, och började knega åtta till sjutton, så har jag haft blott en dröm. Att aldrig mer behöva knega åtta till sjutton.

Jag var inte byggd för nåt av det:

  • Gå upp tidigt och armbåga mig igenom rusningstrafik. (*högkänslig*)

  • Vara social och serviceminded hela dagen lång. (*introvert*)

  • Utföra samma sysslor vecka ut och vecka in, på samma plats och ihop med samma människor. (*lättuttråkad och kronisk nyfiken*)

Så medan jag satt och smilade i receptioner om dagarna fantiserade jag om att slå mig fri. Bli min egen chef. Jobba hemifrån.

Det kvittade vad jag gjorde, sålänge jag kunde göra det hemifrån och på mina egna villkor.

Kundtjänst för nåt klädföretag? Okej, varför inte.

Starta en miljon nischsajter och fylla dem till bristningsgränsen med sökord och affiliatelänkar? Consider it done.

Gå med i ett pyramidspelsföretag? Tja, om alla de där andra människorna klarade det... (Jag bönade och bad en gång min mamma att låna mig två tusen spänn så att jag kunde bli Herbalife-distributör. Skäms så kinderna rodnar av att erkänna det.)

Jag knegade på i mina receptioner och matbutiker och kaffebarer, och undertiden slukade jag all information jag kunde hitta om entreprenörskap, och att "bli rik." Jag läste bloggar och artiklar och böcker. Lyssnade poddar. Lärde mig om affärsplaner, målgrupper, marknadsföring, copywriting, SEO, sociala medie-strategier och fan och hans moster.

År 2010 var jag nyutexad från högskolan och tillbaka i min hemstad Stockholm. Nu jävlar vad det dags. Att starta det där företaget. Att få saker att hända. "Bli något". (Och sluta leva på studielån.)

Jag startade en liten blygsam firma och blev frilansjournalist. Byggde min blogg. Nätverkade och gick på möten. Medgrundade en start-up och gick på ännu fler möten. Jag till och med föreläste.

Jag hustlade häcken av mig. Och det gick bra. Jag var på g. Säkerligen skulle jag vara rik snart. Tjäna de där "six figures" som de tjatade om i businesspoddarna.

Bli framgångsrik och ekonomiskt oberoende. Mitt självklara mål sedan flera år tillbaka.

Vad skulle jag göra med alla pengarna? Ja det hade jag inte tänkt så mycket på…

Köpa en massa dyra prylar? Fanns inget särskilt jag ville ha.

Skaffa fancy takvåning i Stockholm? Jag vantrivdes i storstan.

Åka på resor? Jag är en hemkär bokmal vars bild av helvetet är en folkfylld flygplats.

Jag hade rätt blygsamma önskemål egentligen. Att få stanna hemma och ha det mysigt. Inte behöva åka och jobba i kaffebar. Ha råd med hyran varje månad. Betala räkningarna utan att gråta. Det fantiserade jag om.

Fast äh. Ju mer pengar, desto bättre, eller hur? Det är hela samhällets paroll. Mer är bättre. Större är bättre. Snabbare är bättre. Vinna eller försvinna.

Vid det här laget hade jag utökat min frilansrepertoar till att även innehålla copywriting och konsulttjänster. Jag kallade mig "growth hacker". Hjälpte företag att växa så snabbt som möjligt, medelst alla rimliga metoder. Det var inte svårt att hitta kunder. Vi var alla anhängare av samma religion. Den där evig tillväxt inte bara är önskvärt - det är nödvändigt. Blev man inte viral blev man bortglömd. Konverterade det inte var det inget värt.

Det tog några år, men sen kröp sig utmattningen på. Jag orkade inte längre med tempot och kraven mina kunder ställde på mig. Kunde inte längre bry mig om deras KPI:er och affärsmål. Tackade nej till välbetalda och prestigefyllda uppdrag.

Och jag utvecklade en slags likgiltighet. Inte bara gentemot mina kunders tillväxt och försäljning utan också gentemot min egen. Om det var så här jag behövde vara för att bli framgångsrik - besatt av vilken knappfärg som konverterade bäst - då kanske det inte var för mig?

Ungefär fem år av febrig framgångsjakt tog det mig innan jag insåg att jag egentligen inte alls motiverades av pengar. Att jag egentligen gav blanka fan i dem.

Jag fick omvärdera hela min världsbild och identitet. Korrigera kursen därefter.

Nu är jag trettiofem, och har inte ett uns av hustle kvar i mig.

Dels för att jag har förändrats. Jag har inte den där tjugoårings-ivern att bevisa mig själv och uppvisa en kreddig image. Jag har bättre koll på vem jag är och vilka mina värderingar är.

Men också för att samhället förändrats. Det snurrar betydligt fortare nu än 2010. Konkurrensen är hårdare och intrycken än mer överväldigande.

Detta trots att det är mer uppenbart än någonsin hur skadligt det här tempot är, både för oss och för planeten. Nästan varenda framgångsrik entreprenör jag känner har gått in i väggen minst en gång. Många lider av depression och ångest i perioder.

Vi vet att vi inte kan fortsätta som vi gör om vi vill ha en beboelig planet i framtiden. Drömmen om evig tillväxt och ohämmad konsumtion börjar knaka i fogarna. Koncept som downshifting, grön omställning och digital minimalism börjar bli mainstream.

Vore jag gladare för en lite högre inkomst? Jamen självklart. Jag har studieskulder och ett huslån att betala av. Men jag vill inte ha det så mycket som jag borde, för att klassas som en riktig entreprenör. En hustler.

Om jag var en riktig hustler skulle jag fylla mitt schema och jobba heltid med mitt företag. Kanske till och med sitta några timmar på kvällar och helger.

Men jag har hellre mer fritid än mer pengar. Kan inte förmå mig själv att jobba mer än jag absolut måste för att klara mig.

Om jag var en riktig hustler skulle jag vara aktiv i sociala medier. Nästan alla jag känner är där och man bara MÅSTE ju ha en blomstrande sociala medienärvaro om man ska klara sig som egenföretagare. (Sägs det.)

Men jag stängde ner mina konton för flera år sen, och misslyckas gång på gång med mina halvhjärtade försök att använda Instagram. Jag älskar att inte behöva se hur hårt alla andra hustlar. Att inte ha deras liv, kroppar och karriärer att jämföra mig med. Att inte behöva ta bilder av allt som är en gnutta intressant i mitt liv, och komma på bra captions och hashtags för dem. Jag älskar att inte fippla med mobilen som en nervös fjortonåring. Det är värt varenda förlorad krona för mig.

Om jag var en riktig hustler skulle jag tapetsera min sajt med nyhetsbrevs-popups. Emailprenumeranter är SKITAVIKTIGT att ha, och popups är bevisat effektiva.

Men jag avskyr popups. Vill inte ha dem på min sajt. Om det betyder att alla besökare missar mitt nyhetsbrev och jag dör ensam och bortglömd så står jag mitt kast. De som verkligen är intresserade hittar det på eget bevåg tänker jag.

Jag bryr mig inte tillräckligt. Och det tar emot att erkänna det, efter alla dessa år när jag hjälpt och coachat andra entreprenörer att lyckas så bra som möjligt.

Det är inte det att jag inte tycker att vi ska anstränga oss för att få våra verksamheter att flyga.

Jag bara tycker inte vi ska anstränga oss så till den milda grad att vi tappar vett och sans. Glömmer våra värderingar. Utmattar oss själva.

Framgång är inte synonymt med miljonärs- eller kändisskap. Framgång är vad man gör det till. Det är lätt att glömma att det finns en bekväm medelväg mellan rik och fattig. Och den kräver inte så mycket som man tror.

Hade jag bott kvar i Stockholm och haft den livsstilen så hade jag behövt jobba dubbelt så hårt som jag gör nu. Men jag drog därifrån, just för att slippa den pressen.

Med mina mått mätt är jag mer framgångsrik nu än någonsin.

Jag är min egen chef och har jobbat helt och hållet hemifrån i många år. Jag får jobba med det jag tycker roligt och meningsfullt. Jag kan säga nej till sånt som inte är det. Jag är kapten på skutan, o’hoj!

Jag är inte rik. Men jag har tillräckligt. Ibland med nöd och näppe, ibland med råge. Det är lite av spänningen i frilanslivet. 😉 Visst skulle jag kunna välja att jobba mer, och det gör jag ibland. Men för det mesta byter jag hellre de pengarna mot mer fritid att spendera i trädgården, i löpspåret eller i soffan med en bok.

Jag försöker hålla min livsstil så enkel och hållbar jag kan. Inte köpa en massa saker jag inte måste ha, så att jag inte behöver jobba mer än jag behöver.

Det här är framgång för mig.

En mer lagom framgång. Som inte kostar mer än den smakar. Som lämnar utrymme för morgonpromenader, hemlagade luncher och några timmar vid pianot varje eftermiddag.

Jag rekommenderar den till alla som vill prova.