Det bara råkade bli så att jag slutade med alkohol

Nyår 2019 satt vi i vårt kök och spelade Lovecraftianska brädspel med en gemensam vän. Lyssnade på musik, åt hämtpizza, och drack öl. Det är en tradition vi startat sen vi flyttade till Gävle: Brädspel på nyårsafton. Stillsamt och trevligt umgänge. Möjligtvis att vi orkar oss ut en sväng precis vid tolvslaget, men knappt ens då. Fyrverkerier och fulla, högljudda människor är överskattade.

När klockan närmade sig midnatt öppnade vi det obligatoriska bubblet. Jag har aldrig riktigt tolererat mousserande vin. För mycket kolsyra. Det går direkt upp i skallen och gör mig dåsig. Men på nyår dricker man bubbel, punkt slut.

På nyårsdagen var jag inte särskilt bakis. Men jag var matt och uttråkad. Ifrågasatte poängen med mitt, om än "måttfulla", drickande.

Du förstår, jag har alltid stoltserat med min hälsosamma relation till alkohol. Vi har inte alkoholism i släkten, tack och lov. Vuxna omkring mig har för det mesta druckit inom normala och socialt accepterade gränser.

Och även om jag gillar smaken av öl och vin så gör jag det inte tillräckligt för att hälla i mig mer än max två, tre glas på samma kväll.

Dessutom är jag ett kontrollfreak med spyfobi. Så att dricka mig vinglig, kräkas, få blackout eller göra saker jag inte är stolt över har aldrig kommit på fråga.

Med det sagt så har jag självklart haft en del fyllor i mitt liv. De värsta av dem har, tragikomiskt nog, alltid varit antingen ensam hemma eller i släktsammanhang. På en kräftskiva på vår familjs lantställe för många år sen blev jag så packad att jag knappt kunde gå. Detta var mitt bland vuxna kompisar och deras småbarn.

Jag somnade med ändan bar i en gäststuga jag glömde stänga dörren till. Vaknade morgonen därpå med bakfyllan från helvetet. Och halva kroppen bucklig av myggbett.

Så kan det gå när man är typ 18 bast och en överentusiastisk granne hela tiden fyller på ens glas. 🙄

Jag har aldrig medvetet sökt mig till redlös fylla. Men desto mer till salongsberusning och "vardagsmys".

Genom åren hade jag märkt ett nytt beteende hos mig själv. Utöver det efterlängtade fredagsglaset så hade jag även känt ett behov av lite alkohol på vardagkvällar ibland. Ett glas vin till pastan. En starköl till den indiska grytan.

Alkoholfritt hade funkat precis lika bra. Men när det ändå fanns över från helgen så hade jag inte kunnat låta bli. Det tog udden av jobbstressen. Kändes som livskvalitet. Och jag levde ju så hälsosamt i övrigt så det kunde väl inte vara nån grej.

Väl? Eller?

I efterhand undrar jag om inte det faktum att jag oroade mig så mycket över om det var "okej", var det som gjorde att det nog inte var okej. Jag var livrädd att min sambo skulle döma mig. Vilket han aldrig gjorde, så det sa mer om mig än om honom.

Tillbaka till nyårsdagen 2019. Jag började med lite oskyldigt googlande. Vad säger forskningen egentligen om drickande, även i "normal" eller liten mängd? Mhm, okej, inte bra i någon mängd enligt nya studier. Det där med att lite rödvin var bra för hjärtat och gjorde att man åldrades baklänges var alltså fel. Okej.

Jag snubblade över en en blogg, Hip Sobriety, skriven av Holly Whitaker. I den skrev hon om sin resa från mat-, alkohol- och cigarettberoende till yogi och nykterist. (Hon kom förresten precis ut med en bok också.)

Jag sträckläste bloggen i några dagar. Sen läste jag de böcker hon rekommenderade i flera inlägg. Jag började med "This Naked Mind" av Annie Grace. Boken som alla bedyrade skulle magiskt ta bort all lust att dricka alkohol. Okej. Challenge accepted.

Och mycket riktigt. Medan jag läste boken gick mina tankar från försiktig skepsis till ivrigt medhåll till lugn visshet om att jag nog faktiskt aldrig kommer vilja dricka alkohol igen.

Alkohol är ett gift som under inga omständigheter gör någon nytta i våra kroppar. Det slog Annie Grace fast med otvivelaktiga fakta, målande exempel och personliga anekdoter.

Men det som var unikt med boken var avsaknaden av pekpinnar, moraliserande och allt-eller-inget-tänk. Poängen var inte att aldrig mer *få* dricka. Poängen var att återupptäcka hur underbart det är att inte *behöva* dricka.

Och efter att jag läst klart varken ville eller behövde jag alkohol i mitt liv. Det var inget stort beslut, jag bara slutade dricka. Och var noga med att lämna dörren öppen för att ta ett glas om jag någon gång ville. Så att det aldrig skulle kännas som att jag nekade mig själv något.

Månaderna gick. Även min sambo blev inspirerad och hakade på. Spritflaskor och odrucken starköl samlade damm i skafferiet. Helgerna kom och gick. Jag var fortfarande inte sugen på alkohol. Var nästan besviken på hur enkelt det var. Det här var ju ingen utmaning. Vore det ändå inte liiiiite gott med ett glas vin?

Nej. Det var så förbannat skönt att få vara nykter.

Eftersom jag aldrig varit någon stordrickare så märkte jag inte lika tydliga förändringar som de Holly, Annie och andra beskrivit. Min hy, ögonvitor, magfunktion och energinivå förblev väl typ detsamma. Antagligen åt jag betydligt mindre skräpmat, snacks och nattmackor. Har alltid blivit hungrig och fått hetsätarepisoder i samband med alkoholdrickande.

Det var främst psykiskt som kände jag mig som en helt ny människa.

Jag har aldrig gillat mig själv när jag är berusad. Jag är inte roligare, smartare eller charmigare bland folk. Jag får inte energi och blir pepp. Jag glömmer inte mina bekymmer. Jag blir verkligen inte mer kreativ.

När jag tar första glaset vin en fredagkväll, då checkar jag ut från mitt liv. Jag begränsar kraftigt vilka aktiviteter jag kan ägna mig åt under kvällen. Datorspel kräver sinnesnärvaro, reflexer och snabbtänkthet. Läsa böcker blir för sövande med ett par glas i kroppen. Skulle jag känna för en spontan löprunda eller ett yogapass så vore det olämpligt.

Alltså hamnar jag i soffan framför Netflix. Det är det enda mitt salongsberusade sinne orkar med. Sträckkolla serier och däcka klockan 22.30.

Min största vinst som alkoholfri blev en faktisk fritid. Istället för att fundera på vad jag skulle handla från Systembolaget planerade jag helgens kreativa projekt.

Jag sydde ett yogabolster. Satt vid symaskinen med en podcast och en alkoholfri cider till långt in på småtimmarna.

Jag satt och ritade i timmar i sträck med ett fokus jag inte haft sen jag var liten.

Min sambo, heltidsjobbande och med ett mer aktivt socialt liv, kunde rapportera från diverse "första gången utan alkohol"-situationer. Första alkoholfria AW:n. Första alkoholfria jobbresan. Första alkoholfria hemmafesten med kompisar.

Kontentan av samtliga: Hitta något du känner för att dricka, dölj etiketten med handen och hoppas att ingen kommer på dig med att inte dricka alkohol. För då blir det en grej av något som inte är en grej.

Och ja: Det går att ha minst lika trevligt utan sprit. Även om min sambo erkände att det inte är lika kul att vistas bland fulla människor när man inte är full själv. För surprise: fulla människor är inte så roliga. Särskilt inte fulla människor man inte känner.

För egen del så stötte jag inte på någon situation där jag inte kunde byta ut alkoholen mot något minst lika gott alkoholfritt.

Till vardags blev det alkoholfri öl. Till helgen kanske en flaska Nosecco (alkoholfri Prosecco) eller blåbärsmust.

På midsommar hällde vi kryddig ingefärsshot i snapsglasen. Brände skönt i strupen och gav rosiga kinder som brännvin. Men utan tröttheten och yrseln.

Vid två tillfällen under året har jag gett vika för nyfikenheten och tagit mig ett glas.

Det första kom på en Ålandskryssning med min släkt, i samband med födelsedagsfirande. Vi satt i pianobaren och alla hade något att dricka. Ett glas rödvin passade bra i sammanhanget. Det kändes nästan synd att inte utmana min nykterhet en endaste gång. Jag ville se om det skulle smaka annorlunda nu, efter ett drygt halvår utan.

De första klunkarna var goda som alltid. Rödvin är den enda drycken jag tycker saknar värdiga alkoholfria alternativ. Allt jag provat har smakat överjäst och utspädd juice, antingen för sött eller för surt. Så ett lite kärt återseende var det.

Sen kom allt det andra som hör vindrickande till: hettande kinder, svullnande fingrar, dåsighet, suddig syn och sluddrande tal. En känsla av att inte riktigt vara närvarande, inte orka delta i samtalet. När glaset var urdrucket längtade jag bara efter att få ruset ur kroppen.

Mitt andra glas det här året tog jag i början av september, samma dag som jag klarade min uppkörning.

Varför vet jag inte. Jag var inte sugen. Men det låg en flaska mousserande vin i källaren som vi fått i present, och det här kändes som ett bra tillfälle att öppna den.

Det var inget fel alls på vinet. Smakade som torra, mousserande viner brukar smaka. Jag drack det pliktskyldigt, för nu var ju flaskan öppnad. Fick ställa upp altandörren för att jag blev så varm och klibbig. När glaset var tomt ville jag bara gå och lägga mig. Fett ovärt. Hade lika gärna kunnat ta ett gott glas äppelmust och varit mycket gladare.

Jag saknar inte alkohol. Jag kan säga det helt ärligt.

Som Annie säger i "This Naked Mind": Allt det som alkohol lovar dig är lögner. Och det stämmer.

Precis som när jag slutade vapea (vilket faktiskt var betydligt svårare) så krävdes bara några få tillfällen där jag verkligen gick till botten med saken. Är det så gott som jag föreställt mig? Gillar jag verkligen känslan? Får jag det jag trodde att jag skulle få?

Jag har trott att jag slappnar av bättre med alkohol, men egentligen har det bara gjort min kropp stressad och mitt sinne oroligt.

Jag har trott att jag gillat den där lite varma, snurriga känslan av att vara salongsberusad. Men det gör jag inte. Jag föredrar att vara fullt närvarande och vid mina sinnens fulla bruk.

Jag har trott att jag älskar smaken av vin. Men den är överskattad. Särskilt nu när mina smaklökar vant sig av och inte är lika bedövade.

Förtrollningen är bruten.

Nu kan jag knappt se folk på film dricka utan att själv bli lite illamående. Sken-bakis. Magen vrider ihop sig bara av minnet.

Om jag nån gång får idén att det kanske vore gott med ett glas, så varar det inte länge. För skulle jag inte hellre uppleva den här stunden nykter, pigg och närvarande? Jo.

Jag kan inte längre komma på någon situation där alkohol skulle förhöja något. Varför solka ner en fin fredagkväll, släktträff eller högtidsfirande genom att göra mig själv slö och sinnesbedövad? Makes no sense.

Det tog bara lite tid och nyfikenhet att inse det.

Jag räknade förresten ut att jag sparar ca. 6000-8000 tusen kronor om året genom att inte handla på Systembolaget. Och det är ju en trevlig bonus. Mer pengar att köpa dyr, vegansk lyxglass för. 🤗